Är en engagerad moster som lider med både drabbad flicka och hennes föräldrar! I över ett år har hon haft sin diagnos och behandlats i Växjö/Landstinget Kronoberg. Fröken A är i augusti 15 år och väger i bästa fall numera 45 kilo. INGET händer! Hon har ska till Lund på utredning och det skulle ta högst 4 veckor.... det sade man i december......familjen ska dit v 14! Ingen verkar ta ansvar och det är uppenbart att Växjös BUP inte har kunskap nog. Vad kan man som anhörig kräva? I "huvudet" är hon inte i närheten av att vilja bli frisk. Hon trivs och vill fortsätta leva i ett barns kropp!

Hej!
Jag undrar, hur ska man hantera en person som tänker i banor om ätstörningar, men inte börjat dra ner på maten?
Om man är smal och tycker att man är  tjock och vill bli av med maten, har man rätt att bli tagen på allvar, eller hur?
Jag har en vän som gör det, och jag vet själv hur det är att tänka så, men när jag försökt att berätta det för någon, säger det att jag inte möjligtvis kan tycka att jag är tjock.
Nu har jag slutat tycka så, men vet inte vad jag ska säga till min vän, eftersom att jag vet hur det är. Att någon säger att man är smal hjälper för en kort stund, tills man står där framför spegeln.
Finns det något man kan göra eller säga för att underlätta för henne?
Kram

Jag har hört att det finns stor risk att barn utvecklar ätstörningar om deras föräldrar under uppväxten förmedlar en önskan om att flickan/pojken aldrig ska "bli vuxen", att föräldern alltid vill att flickan/pojken ska vara deras "lilla barn". Är detta sant? finns det några studier/bevis? Tack från en orolig pappa

Hej!
Min flickvän berättade för mig igår att hon i en månads tid spytt upp mat regelbundet och med flit. Inte varje dag, inte varje måltid och hon gymmar regelbundet. Hon säger att hon är nöjd med hur hon ser ut men att hon får en "kick" av att spy upp maten och att hon mår bättre om hon gör det. Hon är ofta yr. Hon äter relativt normalt, men med lite mindre portioner än förut. Vad lider hon av, vad kan hon göra för att bli bättre och vad kan jag som orolig pojkvän göra?

Jag har en son på 16 år som säger att han deffar. Han har hållit på med detta i 3 månader och tappat fettmassa. Nu har han fått kalla, blålila händer och väldigt torr hud. Han tränar 6 dgr/ vecka. Jag börjar bli orolig över att han tappar kontrollen och kroppen tar stryk. Vad ska jag göra?

Hur skall man som förälder bete sig
när man har en dotter på 19 år och inte vill
prata vi vet att hon går till en psykolog för sina ätstörningar.

Var kan min systerdotter få hjälp med sin anorexi. Hon bor i Karlskrona och har varit sjuk i mer än 13 år. Hennes tillstånd har förvärrats och jag är mycket rädd för hur det ska gå om hon inte får den hjälp hon behöver. Finns det några proffs på området? Det verkar som man ofta rycker på axlarna. Det måste väl finnas någon som kan hjälpa henne. Var finns den bästa hjälpen.

Hej! Det är så att min bästis är rätt så smal. Har Hon har gått ner 10 kg under 1 år. Hon väger nu ca 51 kg och är 177. Jag tycker hon är hur snygg som helst. Hon är verklien vrålsnygg och alla killar älskar henne. Hon äter lite av varje, det finns inget som hon inte äter. När vi går till stranden älskar hon att visa upp sin kropp.
Har frågat henne om hon mår bra, vilket hon säger att hon gör. När vi går ut och äter, äter hon samma sak som jag osv. Jag vet att hon inte spyr, för det skulle jag märkt, med tanke på att vi umgås varje dag. En annan kompis har frågat mig om hon mår bra, och det vet jag ju att hon gör(dock är hennes mens oregelbunden).
Är trött på att behöva försvara min bästavän inför andra. Kan tillägga att hon även har skrivit på modellkontrakt nyligen. Vilket gjort henne skitglad. Slutligen till min fråga, vad ska jag som kompis göra? Tycker själv att hon ser skitbra ut nu, hon tappar inte vikt längre och hon är lycklig med sin tillvaro. Ska jag då låta det vara?

Jag är faster till en 10årig pojke som har sådana problem med maten. Han vill ej äta vanlig mat bara godis. Han är extremt fixerad vid mat,  frågar alltid om vi skall äta och vad vi skall äta när jag hämtar honom och sen äter han inget även om han själv önskat sig något speciellt. Hur skall jag bete mej och hur bemöta honom?

Hej! Jag är en 13-årig flicka som vet 99% säkert att min kompis har anorexia eller någon form av ätstörning.
Jag har läst mycket om just anorexia och alla symptom stämmer.
Jag har nu tagit kontakt med hennes pojkvän och berättat för honom.
Grejen är att han har vetat om det här i ungefär en vecka och har redan försökt att hjälpa henne, men hon blir bara arg och byter samtalsämne, precis som hon gör när jag försöker prata med henne.
Mitt sista hopp är att prata med hennes föräldrar men jag vet inte riktigt vad jag ska säga till dom.

Hejsan. Jag oroar mig för min mamma. Min mamma är 46 år, och väger nu 79kg, vilket är bra, tror jag...hon har nått den vikten på 9 veckor. Och gått ner 1 kilo varje vecka med hjälp av kosttilskottet Chili Burn och hård träning...och inte så mycket mat. När jag frågar henne vad hon ätit under en hel dag svara hon oftast ett halvt glas fil och en grapefrukt. Inget mer. För att hon "är inte hungrig" och "blir mätt så fort". Men jag är osäker på om hennes beteende tyder på ätstörning...hon skrattar nästan åt det när jag säger till henne att jag är orolig...jag ser att hon knappt äter!  Men utåt sett har jag aldrig sett henne så glad. Hon har kämpat jättelänge med att gå ner i vikt på olika sätt (viktväktarna m.m) och nu har hon tydligen hittat något som funkar. Grejen är att hon ser pigg ut, hon verkar sova bra och är inte trött och utsliten, så det verkar inte som att hon har näringsbrist eller något..vilket man säkerligen har om man har en ätstörning, eller? Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med detta, jag är orolig över henne och hon tar inte riktigt min oro på allvar. Lite råd hade varit bra...

Jag har en syster som är 34 år. För ca ett år sedan så började vi i familjen misstänka att hon har bulimi. Detta genom att hon hetsäter väldigt stora mängder och försvinner sedan plötsligt från matbordet en stund. Hennes vikt rasar och idag är hennes lår jämnstora med hennes dotter på 11 år. Vi har några gånger hittat spyor runt huset men ingen vågar att konfrontera henne. Förra helgen smög jag efter henne när hon försvann från matbordet, hittar då henne bakom ett uthus i full gång med att spy. När hon upptäcker att jag står och ser vad hon gör så blir hon inte ens förvånad. Jag konfronterar henne och hon svarar med att säga att hon har kontroll på situationen genom att på vardagar ta på sig så mycket jobb att hon då inte ska hinna äta. Hon säger att när hon inte stressar så känner hon sig så hungrig att hon mår illa, och när hon väl äter så kan hon inte sluta vilket resulterar i att hon istället blir illamående av maten och måste därför spy upp allt. Hon säger även att hon tror bara att hon ska leva i 7 år till pga detta. Hon försöker samtidigt skratta bort problemet och säga att det är snällt att jag bryr mig men att hon har det under kontroll. Skulle tippa på att hon väger strax under 50 kilo idag. Troligtvis så har detta problem varit i ca 1.5-2 år. I sommar så ska hon dessutom gifta sig och jag undrar om jag ska vänta tills efter innan jag gör allt för att hjälpa henne eller om jag inte ska ta hänsyn till detta och börja nu? Vart vänder jag mig?

Hej! Min Dotter är nyss fyllda 18 år och arbetar med hästar hela dagarna. Vi skickar alltid med mat till stallet men har märkt och hört att hon har kastat det i papperskorgen ibland. Förra veckan ramlade hon ihop och fick åka ambulans till sjukhuset. En dag gick hon enda till stallet fick vi reda på i efterhand vilket är nästan 3 mil.
Hon vill inte öppna sig och prata om det och tycker inte själv att hon har några problem alls.
Jag vet inte vart vi ska vända oss då hon är myndig och inte vill ha hjälp. Vi bor i Linköping och jag vet inte vart man kan vända sig.

Mvh Peter

Hej! Har en dotter som har en ätstörning . Hon är 21 år och lever på enbart sötsaker. Godis,läsk och bakverk. Hon är 1.70 och väger 45kg. Är så orolig för hennes hälsa men hon vägrar hjälp. Vad ska jag göra?

Hej! Min dotter har en ätstörning sen ett år tillbaka. Nu undrar jag om det är vanligt att de äter enbart godis. Min dotter äter bara en påse godis per dag. Vad ska jag göra? Hon vill inte erkänna att hon behöver hjälp.

Hej, vad gör man som anhörig med en 71 årig kvinna som inte erkänner sin ätstörning?

Om en ung vuxen över 20 år lider av en allvarlig ätstörning men inte vill söka hjälp - vad kan man som anhörig göra?

Hej, jag har en kompis som jag tror har anorexi,  hon äter ingenting. blir bara smalare och smalare, nu är hon så smal så hon ser sjuk ut, det är riktigt obehagligt att se. Vad kan jag göra för att hjälpa henne på bästa sett ?

Hej! Jag har en vän som är över 30 och som haft anorexia väldigt länge. Jag har försökt prata med henne på många sätt. Men ingenting hjälper. Jag känner att hon måste ha professionell hjälp. Hur ska jag kunna få henne att inse det?

Kan jag fråga min dotter om hennes matvanor eller är det ett sätt att framkalla ångest? Jag ser att kläderna hänger och hon tränar dans väldigt mycket. Hur ska jag börja?

Snälla snälla hjälp mig, min syster har ätstörningar. Har försökt allt i min makt med att få hjälp men inget resultat. Vi har gått in och ut på sjukhus. De ger henne dropp och låter henne ligga inne i 2 dagar och  sedan får hon gå hem igen. Det  känns  som  om hon kommer att  försvinna. Hon har varit en mycket, mycket stark kvinna men nu går det åt helvetet. Vårt sjukhus system i sverige är noll. Vad  kan jag göra?

Jag har en vän som jag misstänker har ätstörningar. Hon är 21 idag, och ända sedan hon flyttade hemifrån för två år sedan har hon långsamt minskat i vikt. Idag har hon inget synligt fett kvar på kroppen och är väldigt mager. Hon har alltid haft dålig självkänsla, och pratar hela tiden om hur hon älskar att laga och äta mat - men det är aldrig någon som ser henne äta all den här maten. Hon äter bara light produkter och saker med extremt låg fetthalt, och tackar alltid nej till saker med socker i när vi ses, men då och då händer det att någon ser henne äta "riktig" mat. Hon tränar flera dagar i veckan.
Jag är orolig för henne, för hon är väldigt smal och viktminskningen har som sagt pågått under en väldigt lång tid. Jag har pratat med henne om det flera gånger, och förklarat att jag är väldigt orolig för henne. Hennes rekaktion har alltid varit att hon hävdar att hon äter som hon ska, men hon äter nyttigt. Hon är 166 och väger runt 45 kg.
Jag tror att hon har någon slags ätstörning, eller i alla fall väldigt skev uppfattning av sin kropp, och det har nu gått så långt att jag känner att jag som hennes vän måste göra någonting.
Är det möjligt att det är som hon själv hävdar - att hon helt enkelt har en hälsosam livsstil och är så här rysligt smal eftersom hon äter nyttigt och tränar? Om inte (som jag tror), vad kan jag som hennes vän göra för att få henne att inse att hon har ett problem?

Hej! Vi är alla oroliga över en familjemedlem. Hon är 27 år gammal, 1,68 lång och väger normalt 65 kg men har sedan några månader tillbaks börjat träna Friskis & Svettis 7 dagar i veckan och äter gröt till frukost och sallad med tonfisk till lunch och middag. Idag väger hon ca 49 kg och ser anorektisk ut. Mensen har försvunnit och hon har fått kraftig hårväxt i form av fjun i ansiktet. Vi alla runt omkring henne är på henne hela tiden men ingenting hjälper och hon tycker att vi är knäppa och blir jättearg. Hon har sådant begär av att träna och om hon inte går på ett pass så springer hon istället. Hon unnar sig aldrig fika, godis eller andra "onyttigheter".  I midsommar "tvingade" vi henne att äta tårta och hon åt två stora bitar, reste sig direkt och gick iväg och hade inte hennes sambo följt efter henne tror vi hon hade stoppat fingrarna i halsen. Man såg riktigt hur dåligt hopn mådde efter att ha tryckt i sig tårta. Man kan ju inte tvinga henne till hjälp och vi har försökt prata med henne men hon slår bara ifrån sig och blir arg. Vad säger man och hur kan man hjälpa? I början ignorerade vi henne för vi trodde det var bekräftelse hon sökte när vi alla sa att hon var så smal och måste äta mer men nu är hon i farozonen och får absolut inte gå ner ett gram till. Hur kan man hjälpa på bästa sätt? Vi bor i Gävle.

Min 20-åriga dotter äter emellanåt bara grönsaker och däremellan, för att lugna mig middag som hon därefter kräks upp. När jag tar upp frågan om ätandet, varför hon fryser och andra saker som stämmer på ätstörning hävdar hon att så är det inte och skyller på annat/andra som hon tycker har problem med andra saker. Vad gör jag? (Nu har hennes arbetsplats reagerat också på att hon ej fikar eller äter lunch på dagarna).

Hejsan, känner att jag inte riktigt vill lägga ut en fråga här kan jag börja med att säga men i alla fall jag har en flickvän som lider av en ätstörning och jag skulle vilja komma i kontakt med någon som kan beskriva mera ordentligt vad jag kan göra för henne gärna via mail  nu är min fråga var bör jag vända mig?

Har en dotter 13 år som var lite rund när hon var liten men blev lång och smal vid 12, och fick väl höra av alla å vad fin du har blivit osv.  Men senaste halvåret har det blivit lite väl smal. Hon äter så lite jämför med tidigare och hon tränar mycket är en aktiv tjej. 165 lång och väger 49kg. Hon har väldigt lågt blodtryck ska jag vara orolig hon har helt slutat äta godis och sånt men äter mat men pytte lite.Jag tror att hon hela tiden tänker på att inte äta för mycket.

Hej! Jag har just fått reda på att min lillasyster som är 16 år, har ätstörningar. Hon är 165 cm och väger 45kg. Skolan har uppmärksammat henne och hon har fått prata med kurator och doktor. Är detta ovanligt tidigt ? O vad kan jag som anhörig göra för att stötta henne och förstå?

Hej, jag undrar hur man ska förhålla sig till vänner som också lider av ätstörningar, precis som jag själv gör. Jag menar, det kan kännas som att det uppstår triggande situationer mellan oss, fast vi ofta pratar om att det inte ska vara så. Det är ju en väldigt fin vän jag har, vi har så mycket mer gemensamt än ätstörningen. Jag drar mig undan när jag har det som värst, just för att jag inte vill påverka henne negativt, men det känns som ett undvikande av problemet. Vi är båda mycket observanta på varje liten kroppslig förändring hos den andre....ibland påpekar vi det, ibland låter vi bli. Vi peppar också varandra att äta bättre, men jag undrar om det inte mest är ett spel. Det hela är väldigt komplicerat, men jag skulle så gärna vilja ha kvar min vän. Finns det några bra saker man kan göra eller säga? Tack!

Vi har en dotter som är 3,5 år gammal. De sista två veckorna har jag och min man kommit på att hon äter sötsaker (russin, rent socker, blockchoklad) från skafferiet. Oftast i smyg men ibland impulsivt när hon blir nekad någonting, typiskt tröstbeteende. Signalerna om ett onormalt förhållande till sötsaker har funnits länge. Tex. blir hon superlycklig nästan euforisk om vi ska fika och det råkar vara något sött till. Vilket det bara brukar va på helgen. Hon reagerar också mycket starkt när hon blir nekad sötsaker, blir arg och kan börja gråta. Flera dagar i veckan frågar hon om det är lördag, just för att barnen ibland får lördagsgodis då. Då brukar det bli en tablettask var eller likvärdigt. Jag anser att vi är en sund familj, lagar all matt själv, bakar bröd, fikar ibland, äter mycket frukt och grönt. Det finns inga måsten och inga förbud. Vi dricker mycket sällan läsk, saft eller så. Det hon tycker om äter hon bra, men är selektiv när det kommer till mat. Lagar vi mat som inte faller henne i smaken säger hon att hon inte orkar mer och går därifrån. En stund senare - och fortfarande hungrig- frågor hon om frukt eller macka. När hon blir erbjuden mat struntar hon i att äta något alls. Jag fattar inte varför hon lagt sig till med det här beteendet och har inte kunskap att själv komma tillrätta med det. Jag behöver veta vad vi i familjen kan göra för att bryta beteendet, och vi absolut inte ska gör, dvs. vad som kan förvärra beteendet. Tacksam för hjälp. /Sofia

Hej, jag har en 14årig vän som har ätstörningar. Hon börja sluta äta vissa saker för något år sedan,och hon har aldrig varit riktigt tjock bara större än andra. Hon äter frukost och tränar tränar flera gånger varje dag och sedan äter något på kvällen och sedan spyr upp. Jag är jätte rädd och jag har försökt snacka med henne men det hjälper inte. Har tänkt på att gå till en kurator men om det inte skulle funka har ni något tips på hur jag ska kunna övertala henne om att hon verkligen gör fel. Ser henne varje dag allt smalare och att kläderna passar henne inte längre. hjälpt snälla

Min dotter (18 år i maj) går på dagvård sen december på enheten för anorexi. Nu vill hon sluta för att hon säger att hon kan äta. men hennes ångest finns ju kvar. hur ska jag kunna få henne att fortsätta? Är desperat!

Min nioåriga dotter vägrar äta. Upplever att hon inte kan svälja. Har gått ned mycket i vikt, då hon endast intar flytande föda. Bup har enormt långa väntetider, och det är svårt med tider till andra mottagningar. Har besöket akuten en gång för att kolla det fysiska hälsotillståndet. Den var under kontroll för 2 veckor sedan, men för vare dag går hon ner mer och mer. vad ska man göra? Behöver hon läggas in?

Hur ska jag hjälpa en vännina som har kraftiga ätstörningar?

Jag har en vän som nu fyller 36. Hon har sedan hon var 12 varit sjuk men aldrig någonsin fått hjälp. Hon är hysterisk smart och "överlistar" all typ av hjälp från vänner. Det blir bara fel om jag säger att hon är smal, eller att hon borde äta. Hon har en dotter som snart blir tonåring och jag är orolig så vad gör jag? Jag bryr mig så otroligt mycket om henne men inget biter. Jag vill inte säga åt henne att hon kommer förstöra sin dotter också... Jag behöver verkligen råd.

Hej, jag är mamma till en flicka på 17 år som väger 60 kg och är 180cm. Hon är missnöjd med sig själv och vill gå ner till tidigare 57 kg. Hon tränar mycket men jag misstänker nu att hon ibland hetsäter och kräks. Hon vill inte diskutera saken med mig....vad är ert råd om agerande till mig som förälder?

Jag har en kompis som jag starkt misstänker är drabbad av en ätstörning. Hon väger ingenting, äter ingenting, har insjunkna kinder, fryser hela tiden, har fått ökad behåring på armar och överläpp och gula naglar, går ut och går och springer hela tiden. Hon sätter enorma krav på sig själv när det gäller skolarbete. Utåt sett verkar hon dock glad. Hur hjälper jag henne bäst? Vi pluggar på universitet både två!  Jag känner mig hjälplös!

Jag behöver hjälp, jag har inte själv en ätstörning men min mycket nära vän som jag värdesätter över alla andra har det.

Jag fick reda på hennes ätstörning för 4 dagar sedan och jag känner mig hjälplös inför detta och vet inte riktigt vad jag ska göra med den informationen.

Kan beskriva mig själv som godhjärtad och en riktig livsnjutare, det är otroligt svårt för mig att se henne skada sig själv på detta sett och jag vill få henne att prata med mig, jag vill att hon ska kunna dela med sig av det hon tänker så jag kan vara hennes ljus i detta mörker och jag vill med allt jag förmår få henne att bli frisk igen.

Det har varit många hål i hur jag förstår henne och jag känner att hon har bulimi fyller igen så mycket av det jag tidigare undrat om.
Varför hon ibland försvinner, varför hon är sen till skoldagar, varför hennes mens inte kom på flera månader.
Alltså är jag väldigt glad över att hon valt att berätta det för mig men jag vet fortfarande inte hur jag ska agera eller hur långt jag kan gå för att göra det bättre och inte sämre.

Om jag inte kunde förvärra det skulle jag tvinga henne att prata med mig men det känns inte som det är rätt väg att gå, jag har sagt att jag finns här för henne och nu när jag vet om hennes tillstånd ser jag det så väl om dagarna att det skär i mig.

Hon undviker själv ämnet och vill inte ha några "seriösa snack" men jag kan inte bara gå runt och låtsas som ingenting, dom senaste dagarna har jag gjort allt för att få henne att tänka på annat och finnas där för henne men utan nån aktion från min sida tror jag inte heller att hon kommer prata med mig.

Jag kan inte trivas med mig själv om jag låter detta fortsätta och jag måste göra nånting, jag bryr mig inte det minsta hur mycket det går ut över mig själv och ser hellre att jag blir förstörd än att hon ska förstöra för sig själv.
Nu har jag läst på om bulimi och vet precis vad det består av, jag har också fått reda på ett och annat som fullkomligt bevisar att det är bulimi hon har, innan var jag lite frågande om hets-ätningen men även det visade sig stämma.

Så nu står jag här, maktlös, förvirrad och uppslukad av mitt egna behov att hjälpa henne, jag kan ta det, jag kan leva såhär precis så länge som hon behöver men jag kan inte vara en åskådare.
Jag behöver konkreta saker, vad jag kan göra och vad jag inte borde göra.
Det sista jag vill är att förvärra det och efter att ha läst runt på denna sida har jag lärt mig att det är vanligt att känna så men att det är värre att stå i tystnad.

Imorgon ska jag ta upp det med henne, jag vet inte hur, jag vet inte när och jag vet inte vart men jag känner mig närmre gränsen till att bryta ihop än vad hon är och måste göra det annars kommer detta äta upp mig helt.

Nu känns det som jag upprepat mig genom alla raderna här men jag behöver råd från någon, finns det någonstans jag som anhörig kan vända mig förutom hit?
Läste något om ungdomsmottagningen och vill gärna veta mer om det. Finns ingen gräns på vad jag skulle göra för att hjälpa henne men det är inte som en feber där alvedon är lösningen, jag har ingen aning vad jag ska ta mig till.

Och känns fortfarande som jag upprepar mig men jag har mycket att skriva av mig.
Sammanfattat så betyder det just nu allt för mig att hon mår bra, hon förtjänar inte det här och jag skulle gärna byta roller med henne. Eftersom det är omöjligt behöver jag alla råd och tips jag kan få så att jag kan hjälpa henne att komma ur det. Jag vill veta hur jag ska bemöta henne. Hon går redan till kurator och får anti-depressiva, det är jag hemskt glad över men om inte jag kan vara där som hennes stöd vet jag inte vad jag ska göra. Jag vill få henne att berätta allt hon tänker och jag vill inte få henne att skämmas över det hela.
Problem utan konkreta lösningar slår hål på hela min logik och när det handlar om hennes hälsa har jag ingen aning om hur jag ska tackla det - hjälpa henne.

Ge mig bara nåt att gå på, några svar på mina frågor och om det finns nånstans jag kan vända mig snälla låt mig veta för det kommer inte sluta bra för min del om jag inte har nånstans att prata av mig.

Hej, jag har en syster som är två år äldre än mig (jag är 14 hon är 16) och det är så att hon har ätstörningar, troligen både anorexi och bulimi. Mina föräldrar verkar inte göra något, de har kontaktat skolsköterskan för ganska längesedan och hon har gått där men blir inte ett dugg bättre och jag är jätteorolig för min syster, jag vill verkligen att hon ska bli frisk nu! Jag vet inte vad jag ska göra, jag har pratat med mina föräldrar o de säger att de ska skaffa mer hjälp men de gör inte det. Kan jag söka hjälp åt henne? Snälla vad ska jag göra ? Mår verkligen jättedåligt när hon mår så dåligt :(

Hej! Jag har en dotter som är 10 år, mitt problem är något omvänt för här är det mamman som har ätstörningar sedan lång tid tillbaks. Jag undrar hur mitt barn kan påverkas av detta, hon berättar för mig hur hon hör mamma kräkas efter varje måltid fast hon skruvar upp ljudet på tvn.
Hon berättar om mammas humörsvängningar och hon får då skulden men att mamma senare ber om ursäkt.
Hon berättar om att mamma snattar i affären i princip varje gång, hon får dock aldrig gå med mamma för då känner mamma sig förföljd så hon får då vänta i bilen eller stå och titta på något själv i butiken, hon har då brukat smyga efter och tittat när mamma tar saker hon har dock fått varit med mamma när hon gått förbi kassan utan att betala, har också försökt sätta fast mamma några gånger. Kan tilläggas att mamman tidigare åkt fast för snatteri när dotter varit med och vid flertalet tillfällen själv.
Dottern är lite krånglig med maten och har en viss oro kring den, hon vill alltid veta i förväg vad det blir och tycker ofta att maten är äcklig.
Hon har gråtit och är rädd för att bli som mamma både vad det gäller maten och snatterierna.
Som ni förstår är jag i behov av råd och det är väldigt svårt att hitta information om just detta. Bör jag verkligen låta min dotter vistas i denna miljö under längre perioder tills mamman blivit bättre?
Jag har gått vidare och skaffat en ny familj medans mamman är ensam, trots all rädsla och problem hos mamman tycker hon synd om mamma och säjer själv att hon vill bo lite mer hos mamma.
Vad ska jag göra?
Hur kan detta påverka mitt barn?
Ska jag begära att hon skall bo mer hos mig tills mamman mår bättre?

Hej! Hur kan man på bästa sätt hjälpa sitt barn(19)år, som man vet har problem men som ej lyssnar, eller förnekar sitt problem..MVH orolig mammma

Undrar om man som lärare kan bidra till en negativ självbild som senare kan vidareutvecklas till en svår ätstörning genom att förbjuda ett barn att äta mer mat än vad föräldern har bestämt. Barnet lider av övervikt och smyger med maten vid lunch, försöker ta mer än "tillåtet" och uppvisar skam och stress vid matsituationen. Barnet är 7år. Som pedagog har vi fått order om att begränsa barnets matintag, säga till om han tar för mycket och neka om han frågar efter mer mat.

Hej! Min flicka har en ätstörning sedan 12 år tillbaka. Hon behandlades under de fem första åren men p g a flytt och studier mm avbröts behandlingen. Då var hon normalviktig och hade fått tillbaka sin mens. Under åren som gått har vår flicka haft svårt att hålla vikten och mensen är borta sedan länge. Hon vill inte påbörja ny behandling vilket är vårt stora bekymmer.
Hur skall vi kunna förmå henne att söka vård nu när hon är vuxen?
Kan hennes kropp läka igen (hormonellt m.m.) så att hon kan bli med barn om hon så önskar?

Hej! Har en nära bekant som har anorexia och är sjukskriven för det sedan flera år. Hon har tre barn, varav yngsta flickan är 6 år. Sedan ca ett halvår får dottern oförklarliga kräkningar ca 1 gång i månaden där hon kräks allt som finns i henne, sedan är det bra igen. De har gjort många olika tester o undersökningar och alla värden på dottern är bra. Jag blir orolig att det kan vara psykosomatiskt, dvs en reaktion på mammans ätstörning. Kan det vara så i så tidig ålder? Om så, vad kan man göra för att hjälpa? Tacksam för råd i detta. Mvh

Ett 8-årigt barn som inte äter något annat i stort sett än söta rätter som våfflor, glass, små baconflan, sött bröd, söt juice mm. Detta har fortgått i flera år. Är spänd, verkar deprimerad.
Jag är oroad.

Hej! Min fru (32 år 160/60) som ganska normalviktig tycker alltid själv att hon väger för mycket. Hon brukar ofta banta på ett sunt sätt och gå ner några kilon. Hon tycker ändå att hon borde gå ner mer men bestämmer sig alltid att skippa kuren och äta mer normalt för att gå ner lite till eller att hålla vikten. Så långt är allt jätte bra. Problemen börjar när hon skall äta normalt. Då blir hon ofta besatt av godis och bullar och äter detta ofta i smyg. Efter hon ätit detta mår hon väldigt dåligt psykiskt och det resulterar ofta i att hon tröstäter mer godis. Resultatet blir att hon jojo-bantar och att hon mår psykiskt dåligt. Hon inser att hennes beteende inte är bra, men hon vill helst inte söka hjälp och hon undviker att prata om det. Hur kan jag hjälpa henne? Vilken typ av professionell hjälp brukar man ge vid denna typ av problem? Finns det något namn på det?

När ska man söka hjälp? Min flicka har gått ner ca 6-8 kg under ett halvår. Hon ska fylla 15 i mars. Hon har inte haft mens sedan sep, är trött, deprimerad, osocial, vill bara vara hemma, klarar inte av att träna längre. Hon äter hemma så jag vet att hon överlever på det, hon är 167 cm o väger 49 kg.

Vet inte om min dotter har en ätstörning, men hon är helt fixerad vid att äta rätt och tränar mycket. Hon har bantat bort ca 40 kilo. Hon fryser jämt, inget underhusfett kvar. Hon är 22 år. Vad gör jag?

Min dotter har en depression och har sakta minskat i vikt under ett halvår och nu börjar jag bli orolig. Hon äter mycket godis. Hur sträng ska man vara med godiset? Förbjuda helt?

Hej, jag har en syster som jag oroar mig för. Vi märker aldrig av att hon äter någonting när hon är hemma. Hon sitter mest på sitt rum och surfar. Hon har tagit avstånd från hennes kompisar i skolan. Vad ska jag göra? Jag har också hört att det finns en sida för anorektiker som uppmanar andra att självsvälta, hur kan detta få finnas?

Min dotter ä 10 och har bestämt sig för att inte äta godis och kakor helt själv. Hon är smal, väger runt 25 kg. Alla i vår omgivning har sedan detta godisförbud trätt i kraft ifråga satt hennes beslut. Både hennes pappa och jag upplever att hon ändrat sitt matbeteende något. Hon äter, men mindre och säger ofta att hon inte är hungrig. Jag har sagt till henne att det är viktigt att hon äter ännu mer nu när hon inte får energi av sockerintag. Vi anstränger oss för att inte göra för "stor" affär av detta inför henne, men känner oro. Hon slutade med fotboll för nåt år sedan och tränar sedan dess inget. Hon sitter mycket vid datorn. Är bekväm och lite lat när det gäller att komma ut i friska luften. Hon har en rätt kontrollerad personlighet och är mycket envis och argumenterar som en vuxen ibland. Vet inte var jag ska börja? Känner att jag måste ta tag i det på något vis. Har du något tips?

Min 22-åriga dotter har lidit av hetsätning sedan hon var 20. Detta stadium är numera passerat trots att hon fortfarande, ständigt tänker på mat och vikten. Hon är 163 cm och väger idag 49 kg. Har varit nere i 43 kg. Problemet idag är att hon ständigt känner intensiv hunger trots att hon äter ordentliga måltider. Frukost, mellanmål, lunch, middag och ordentligt kvällsmål. Hon tränar eller promenerar nästan dagligen och hon tycker att hungern blir extra svår att hantera efter styrketräning. Hungern blir då nästan outhärdlig och håller i sig flera dagar. Hungern går inte över genom att hon äter. Den är ständigt närvarande. Detta bryter ner henne psykiskt och hon säger numera ofta att hon inte orkar leva med detta "handikapp". Vad beror hungern på? Hur kan hon bli av med denna plåga?
Vi är bosatta i Gällivare och jag känner inte till något "center för hjälp" i vår närhet.
Hälsningar från en mycket orolig mamma.

Jag har en vän som självkräks,äter för lite, och tränar. Hon är medveten på ett plan om sin ätstörning, men säger att det är enda sättet och för att få kontroll över något. Jag vet den egentliga orsaken till kaoset och ett tag fokuserade hon på det men det blev för jobbigt. Jag har försökt med logik och stöd få henne att söka hjälp, men hon tycker jag borde förstå att psykolog hjälp inte är för henne. Hon har väldiga tillitsproblem och jag undrar om det finns något sätt jag kan hjälpa henne att komma över tröskeln till att söka vård? Hon kan inte reda ut det själv och jag kan inte hjälpa henne.

Hej, jag är 18 år och min syster som är 13, berättade för mig idag att hon får ångest av att äta eftersom hon tycker att hon är tjock och att hon kräks upp det hon äter eller en del av det. Hon ville att jag skulle berätta för mamma och hon har pratat med några av sina kompisar om det. Det har inte pågått speciellt länge bara ett par veckor. Är det vanligt att inte dölja att man har problem? Kan det egentligen handla om ett sätt att få uppmärksamhet? Känner mig orolig och vet inte hur jag ska bemöta det här.

Vad kan jag som förälder göra för att stötta och hjälpa min 16-åring som har ätstörningar och nu "rasar" i vikt? Hon kan inte äta, har själv kontaktat skolkuratorn och står i kö. Men det känns som att det är bråttom...Vi känner oss förtvivlade och maktlösa. Hur bör man gå till väga?

Pappa till en snart 11-årig tjej. Vet inte om ni kan besvara frågan men provar. Läget är följande. Min dotter äter enlig mig bra och näringsriktigt, godis och dricka på lördagar, inget småsnaskande mellan måltider osv. Hon äter periodvis mindre respektive mer. Kroppsformen är spänstig och mager och i övrigt är hon glad och frisk. Jag tror att hon äter när hon är hungrig och i de perioder då hon växer. Anser att hon är kapabel att bestämma om hon är mätt eller vill ha mer. Problemet som min dotter upplever är att ständigt och jämt får  höra tjat om att äta mer för hon är så mager osv. när hon är hos modern. Mammans oro över matintaget resulterar i elaka kommentarer och rena lögner om att men får anorixi av att inte äta ordentliga portioner. Så min fråga är om det finns fog för denna oro över att inte äta "duktigt". Har försökt att prata med mamman men känner att jag behöver veta hur det faktiskt ligger till. Kanske finns det läsning att hänvisa till? Mvh Undrande pappa 

Jag har en 17- årig dotter som har gått in i en accelererande ätstörning sen i somras. De senaste veckorna har det blivit märkbart värre och hon äter sen ca. två veckor nästan ingenting (ex max en frukt eller ett salladsblad per dag). Hon går på en utredning för närvarande (gyn, dietist, psykolog, bentäthetsmätning etc.) men detta tar tid. Min fråga är när jag bör söka akut hjälp, hur länge kan hon svälta innan hennes kropp tar permanent skada och när skall jag ta henne till sjukhus?

Jag har träffat en tjej ganska nyligen som berättat för mig att hon har ätstörningar. Vi bor väldigt långt ifrån varandra men vi står ändå varandra väldigt nära. Men nu på sistonde har hon varit väldigt frånvarande, får inte tag på henne på något sätt, vi har inte bråkat eller liknande utan sist vi hördes av var allt bra mellan oss. Frågan för mig är, kan man som anorektiker börja bli mer insluten i sig själv och stänga ut sina vänner?

Jag har en son på 12 år som har Asperger syndrom och ADHD. Han har aldrig varit stor i maten, och har periodvis stått stilla i växten. De senaste åren har problemen kring maten ökat. Han är aldrig hungrig och har dessutom blivit mer och mer selektiv med vad han äter. Nu är det svårt att hitta något han tycker om. Det som gjort att jag nu blvit ordentligt oroad är att han nästan kväljs och ibland nästan kräks när han ska äta, även om det är små protioner han får. Vi har kontakt med en dietist där sonen fått prova mängder med olika energidrycker och energitillskott. Inte heller detta funkar bra, eftersom sonen är så känslig för smaker och konsistenser. Kanske detta bara är symtom på hans asperger? Han medicinerar även mot ADHD med Conserta och det är ju känt för att minska aptiten. Men som sagt vår son har aldrig ätit bra och aldrig haft hungerkänslor, så vi upplever inte någon större förändring före eller efter medicineringen. Det som oroar mig är att sonen går ner i vikt, står stilla i längden och har börjat slänga mat när vi inte ser.. Själv tycker sonen att han är ful som är så smal (han väger 29 kg och är 137 cm lång) och så kort. Han önskar inget hellre än att slippa vara kortast i klassen och gå upp i vikt. Han väger sig ofta för att se om han gått upp i vikt, och tittar på sig själv i spegeln och undrar om vi tycker att han är ful när höftbenen och revbenen syns. Ändå går det inte att äta för honom. Vad ska vi ta oss till???

Min kompis har en ätstörning (hon får panikångest om hon äter något som innehåller fett eller kolhydrater, så därför äter hon det inte) men hon är medveten om det själv och vi pratar om det mycket. Jag bor med henne nu i tre månader i usa och jag vet inte vad jag ska göra! Hon äter alltid frukost, lunch och middag men alltid sallad eller rotfrukter. Jag har räknat ut at hon äter ca 500 kalorier om dagen plus att hon promenerar mycket. Hon väger 43 kilo skulle jag tro och förut vägde hon 53 och är 163cm. Jag sa att hon skulle börja äta kanske en frukt till mellanmål, men då tyckte hon att hon skulle bli för mätt och inte orka äta middag och att det var bättre att hon åt en ordentlig middag istället. Det är så svårt att påverka vad hon ska äta. Det är i alla fall det jobbigaste jag har gjort att se detta hända. Jag vill bara veta exakt vad jag ska göra. tack

Min dotter som är 19 (ätstörning sen 5 år) har ej fått någon bra hjälp (vi bor utomlands). Hon går från självsvält till bulemi. Efter en bulemisk period är hon fylld av självhat, men vägrar ta emot hjälp. Hon vägrar eftersom hon då tycker hon är för tjock och vill ej gå utanför dörren. Hur ska en förälder kunna övertyga henne?

Hur  får  man  tag i snabb hjälp  åt  min  18 åriga  dotter som  måste få hjälp  omgående med  ätstörning? Barnläkare och 
dietist har  hållit på  sedan i mars-april,
men utan  lyckat resultat

Jag har en dotter som är 11 år och har haft en lång sjukperiod av hosta och ont i magen i ca 9 månader.
Hostan är borta sedan 6 månader men hon har haft svårt för att äta.
Hon väger nu 29,5 kg och har gått ner 2 kg
sedan 1 månad tillbaka.
Alla är frågande varför inte spänningarna släpper.
Vi trodde verkligen att allt skulle bli bättre nu under sommarlovet, men när hon äter så kommer större delen upp.
Vi behöver verkligen experthjälp, men allt tar sådan tid.
Vart vänder vi oss?!

Jag har en 16-årig dotter som under våren tydligt gått ner i vikt och börjar se mager ut. Hon äter mindre och mindre och tränar hårt på gym inkl jogging. nu under semestern ser jag tydligt att hennes portioner är små och när vi andra äter mellanmål eller lättare lunch försvarar hon sig med att "jag har ju nyss ätit frukost".
Jag har som orolig far försökt förklara att det jag ser inte är bra och resultatet kan vara förödande. Hon svarar med att mat är äckligt och att hon inte kan äta hela tiden.
Förstår att hot inte är rätta metoden men undrar om det finns några andra tips som kan vända trenden?

Jag är orolig för min släktings partner som lidit av ätstörningar sedan tonåren (de är båda 35 idag). Hon säger att hon har botat sig själv genom att läsa böcker om ätstörningar, men när vi träffas säger hon alltid att hon redan har ätit, trots att vi bestämt att vi skall äta middag ihop. Hon dricker bara en Coca-Cola light eller något liknande kalorifritt. Hon är livrädd för fett och köper bara lättprodukter. Nu väntar de sitt första barn och jag är orolig för vad som kan hända med fostret.  Jag tycker att hon visar klassiska symptom på ätstörningar. Är jag paranoid, eller finns det anledning till oro?

Jag har precis upptäckt att min lillasyster besöker proana sidor och liknande. Hon har även trappat ner på maten och tränar helt plötsligt. Man ser tydligt på henne att hon gått ner i vikt och hon har berättat att hon väger sig varje dag. Vad ska jag göra? Ska jag prata med mina föräldrar? Snälla, jag är rädd.

Jag har en son på snart 14 år som knappt äter något. Han är inte underviktig men han tror att han kommer att kräkas om han äter nåt som han inte tycker om, därför vågar han inte smaka på nåt nytt. Dessutom är han sockerberoende. Han äter allt socker han kommer åt. Gömmer undan socker och äter upp sina syskons godis. Har han en ätstörning och var kan man få hjälp?m dolor sit amet

Hur skall jag få min 15-åriga dotter, som har en ätstörning, att bryta sitt fokus på en viss vikt (40 kg)?

Hur kan jag få min dotter att inse att hon behöver hjälp med sin ätstörning?

Hur långt kan/ska jag som förälder acceptera en viktminskning (och dess följder) innan jag tar min minderåriga dotter till akuten?

Har en dotter på 25 år som har en ätstörning och har nu börjat i terapi för detta.Nu vill hon säga upp sin lägenhet och flytta hem. Tror inte att jag orkar det.