Kunskap är väsentlig i behandling av ätstörningar. Men det krävs olika slags kunskaper. Det är viktigt med kännedom om näringsbehov, fysiska reaktioner på svält, diagnostiska begrepp, kognitiva och känslomässiga reaktionsmönster, relationsmönster och självbild bland mycket annat. Problemet för vårdpersonal som inte betraktar sig själv som en ”expert” är hur man ska förhålla sig till sin egen okunskap.

Det går inte att säga att det finns just en metod som är bäst för behandling av ät-störningar. Ätstörningar kommer till uttryck på många sätt, och behandlingsbehov kan variera stort mellan olika patienter. I det enskilda fallet är det snarare viktigt att reflektera över lämpliga behandlingsmål och hur dessa kan uppnås.

Det är inte alltid lätt att avgöra om en person uppfyller formella kriterier för en ätstörning. Man kan vara osäker på definitioner av t.ex. viktkriteriet för anorexi, vad som ska räknas som hetsätning eller kompensationsbeteende, eller hur man ska betrakta begrepp som viktfobi eller störd kroppsuppfattning. 

Ätstörningar väcker starka känslor. Detta gäller inte enbart anhöriga och närstående utan även vårdpersonal. Att då bemöta ätstörningar på ett konstruktivt sätt beror dels på hur man handskas med sina egna reaktioner, dels på hur mycket man vågar lyssna, prata och fråga.